Hur kan man inte sluta tänka på en människa efter flera år.
De är som man fortfarande kan komma ihåg deras doft, hur deras röst och deras skratt låter.
Omedvetet drömmar man om dom och hur saker kunde ha varit.
Som en liten del av dom lever kvar inom oss.
En del som gör sig påmind när man minst anar de.
Varför kan man inte gå vidare med sitt liv?
Du krossade mig.
Du sa förevigt men du valde någon annan.
Du skrev för något år sen.
Du sa förlåt.
Jag svarade aldrig fast jag har så många saker jag vill säga.
Jag kunde inte formulera orden till dig.
All den smärta du gav mig.
Så många nätter jag har gråtit över dig.
Jag kanske alltid kommer älska dig.
Men jag måste släppa taget om den delen av dig som finns kvar.
Kommentera